När jag är på jobbet så hör jag bara klagomål - HELA tiden! Det är så himla tröttsamt…..
Nu efter lunchen klagades det på någon chef igen och det absurda kom i uttalandet om att de inte tar sitt ansvar och fixar inte det som de ska fixa. Jamen, vårt egna ansvar då? Har vi inte alla ett gemensamt ansvar på arbetsplatsen att se till att saker fixas?
1. Jag älskar choklad!
2. Jag är alldeles för snäll och naiv för mitt eget bästa. Skadar mig svårt ibland….men kommer ganska fort upp på fötterna igen, tack vare min sisu 
3. Jag har alldeles för stort tålamod, står ut med mycket innan jag till slut exploderar med ett stort vulkanutbrott som lämnar allt och alla förstummade eftersom de inte förstår var all lava kommer ifrån
4. Jag är jättelat älskar att surfa på nätet eller läsa tidningar eller äta långa frukostar istället för att städa, jobba etc. Egentligen borde jag ha vara miljonär, då skulle jag kunna välja själv vad jag vill göra. Vill jag jobba stenhårt en dag då gör jag det, vill jag slappa nästa dag, ja då gör jag det. Utan krav, liksom
5. Jag hatar förväntningar och krav från andra människor som tycker att världen ska se ut enligt deras lagar och förordningar. Sånt gör mig ännu latare….. Noteras bör att jag även hatar mina egna förväntningar och därför försöker kväva dem innan de hunnit ur sin linda.
6. Jag längtar efter fd Kärleken och önskar att våra omständigheter vore annorlunda.
7. Min idol är Stålmannen. Färgerna rött och blått, superkrafter, ett ädelt sinnelag (den som är stark ska hjälpa de svagare) = helt underbar. Plus att han kan flyga! Min önskedröm, då skulle jag kunna ta mig själv till alla underbara platser som finns och möta alla underbara människor som finns där ute. Dessutom kommer han från rymden, känner sig udda gentemot övriga jordbor och försöker anpassa sig så gott han kan. Påminner om mig själv
Jag tror att jag drog på mig det i fredags. Eftermiddagen på jobbet avslutades med en stor samling där vi fick information om tidplan och åtgärder som ska göras för att genomföra omorganisationen. Efteråt samlades 3 av oss i min grupp (den 4:e hade åkt hem tidigare) och började prata. Nästan omgående började en av oss prata om hur chefen såg ut, hur irriterad hon blivit på hans sätt att stå, prata och titta på oss. Då brast det för mig. Jag sade rakt ut att jag skiter fullständigt i hur han ser ut eller hur han står. Det är för mig oväsentligt i den här processen. Vi har jättemycket jobb framför oss och då vill jag hellre koncentrera mig på rutinerna och få mitt bord så rent som möjligt istället för att grotta ner mig i min chefs personlighet eller utseende.
Min kollega blev högröd i ansiktet och den andra sade “titta inte på mig” varpå jag svarade att jag bryr mig inte heller om hur de tolkar mina blickar, det är deras bekymmer inte mitt.
Så idag var det kylskåp som gällde. De var båda mycket korta mot mig, den högröda kollegan hade uppenbarligen mycket svårt för att hantera mig. Hon ville undvika mig men jag försökte vara som vanlig mot henne. Det var komiskt att se hennes kroppsspråk när jag kom in på kontoret på morgonen. Hon nästan duckade undan för mig, he he he….helt otroligt hur det kan bli sådär. Är det så att hon är rädd för mig?
Nåja, jag skiter i vilket nu. Jag har ju tidigare skrivit om mobbningssituationen som varit gentemot kollega nr 4 (som åkte hem tidigare) så jag var liksom förberedd på deras reaktioner och beteendemönster. Själv lider jag inte av det hela, det kändes skönt att säga ifrån, att bryta mönstret.
Så jag har bestämt mig för att låta dem stanna kvar på sin låga nivå medans jag vandrar vidare med glatt humör och inte tar åt mig av deras iskyla. Det finns annat i mitt liv som jag måste prioritera just nu. Jag kommer att vara som vanligt i mitt beteende samt ha överseende med deras svaghet (jag tolkar det så). För det är ju alltid lättare att börja klanka ner på människor, projicera ut sina rädslor och svagheter på omgivningen, istället för att ta itu med de verkliga problemen - i vårt fall omorganisationen som påverkar oss i allra högsta grad i och med att hela vår grupp splittras.
Det är bara att konstatera att det går väldigt upp och ner för mig just nu. Ena dagen är jag stark, andra dagen är jag svag. Märker det tydligt när jag läser mina tidigare inlägg.
Jag tror att jag innerst inne fortfarande!!! kämpar emot det faktum att min son har ADHD (i kombination med Tourette). Och det är lika med att jag inte accepterar honom som han är, eller hur? Så jag lovar mig själv att se positivit på syndromet och hjälpa min son genom att inte omedvetet protestera mot medicineringen. (Tänk att jag trodde ju faktiskt att jag kommit över denna puckel, men se verkligheten var en annan.)
Jag lovar mig själv att träna på att bli bättre på gränssättning (så att jag inte sliter ut mig).
Jag lovar mig själv att ta en dag i taget och göra det bästa av den dagen.
Jag lovar mig själv att sätta upp mål för varje dag så att jag på det sättet kommer framåt en liten bit i taget. Utan mål blir jag sittandes i soffan…. (He he he, skulle egentligen behövt en personlig tränare som pushar mig varje dag = packa ner det där i flyttlådan, töm den där garderoben, gå till gymet idag så att du blir lite starkare i kroppen osv osv.)
Jag lovar mig själv att ha roligt och skratta varje dag.
Jag lovar mig själv att söka mig till människor som är glada, positiva, vidsynta och accepterande så att jag själv blir influerad och förstärker dessa egenskaper hos mig själv.
Jag lovar mig själv att hålla min ekonomi stabil så att jag överlever flytten samt kan spara och göra en resa med barnen till sommaren. (Inga onödig inköp med andra ord.)
Jag lovar mig själv att träna regelbundet samt se till att sova ordentligt på nätterna.
Ska bli intressant att följa upp det här om ett halvår och se hur det gått
Nåja, det är bara att backa igen. Fadern ringde mig idag på jobbet och berättade att han pratat med assistenten (ass.) i skolan. Ass. hade frågat om vi märkt någon skillnad på Fredrik, kan det vara att han behöver höja dosen på medicinen? För idag hade han inte gjort någonting av skolarbetet, han var alldeles för okoncentrerad och rörlig och högljudd. Fadern berättade inte om vårt experiment, vi provar ju ibland att låta sonen vara utan medicin för att se hur han utvecklats. Genom att inte berätta något i förväg till skolpersonalen så får vi en ”ren” respons på sonens beteende. Låter kanske dumt att göra så, men om de vet om att han är utan medicin så tror vi att de behandlar honom annorlunda. Deras syn på honom vinklas - om ni förstår hur jag menar.
Men det gick inte den här gången heller. Hemma är det inga problem, helt annan miljö än i skolan. Jag blev arg över min egen reaktion. Jag kände att jag blev så ledsen och besviken över att vi måste börja med medicinen igen - dumt, eller hur, för den hjälper ju honom. Det jag tycker är jobbigast är att när sonen är hos mig så är det ständiga protester mot den lilla tabletten. Han ifrågasätter hela tiden varför och protesterar tills jag måste tvinga honom att ta den. Jag orkar inte ta striden men nu måste jag börja om igen. Hemma hos pappan går det helt smärtfritt…..helt otroligt men skönt för barnen….. Jag pratade med pappan och han skulle förbereda sonen på att han måste ta den utan protester även hos mig. Innerst inne så önskar jag bara att sonen ska få vara den underbara pojke som han är. Varför måste alla stöpas i samma form, prestera så himla mycket hela tiden, sitta stilla så himla mycket m m. Sonen säger själv att han har ett roligare liv utan medicinen…
Åh, alla dessa ständiga kamper överallt……. När jag är utan barnen så kommer jag hem och har inte lust att göra någonting. Jag kraschar i soffan och här blir jag sittandes. Men idag var jag på träningsverket (försöker ju fixa axlarna) och där stötte jag på 4 damer som jag känner lite grand. Av en, som är min kollega, fick jag veta att vi från vårt företag får träna per gång på det där träningsverket. Jag behöver alltså inte köpa årskort eller dylikt utan kan gå dit när jag känner för det och så dras det från min friskvårdspeng. Så där fick jag genast tillbaka valfriheten igen
Vad gäller sonen så kan jag bara konstatera att jag är för svag. Det är jag och inte han som falierar gång på gång på gång…..
1. När fyller du år? Den 3 december = skytte.
2. Hur gammal kommer du att bli? 43 år ung
3. Hur brukar du fira din födelsedag? Oftast tillsammans med barnen eller med goda vänner/familj. Jag tycker att min dag är speciell, men det spelar ingen roll om jag är ensam eller har sällskap. Huvudsaken är att jag firar den med gott fika och en födelsedagspresent (får jag ingen så köper jag en själv).
4. Önskar du dig något speciellt i födelsedagspresent? Inget särskilt poppar upp i mitt huvud just nu. Jag tror att det jag mest önskar mig är att bli ihågkommen. Att jag får hälsningar samt kramar från mina vänner. Det är för mig viktigare än att få saker.
5. Kommer du ihåg något du fick på din förra födelsedag? 2007 fick jag den parfym jag önskat mig, Armanis “Black Code” = helt underbar.
Allting är bullshit! Jag är så besviken över att mönstret bekräftas av honom. Som vanligt erbjuder han först hela världen och sen när det kommer tilll kritan så bangar han.
Det är sanningen och ingen annan. Jag förstår ju delvis varför det är så, men det är något som han får öva på själv nu. Jag har ägnat dagen åt att tänka och fundera och nu packar jag ner det där förhållandet i en låda och gör något annat. Det är så himla synd för han är helt underbar, det är bara det att han ser det inte själv och jag orkar inte bekräfta honom längre. Tänk att hoppet ändå funnits i mig hela tiden…. Men nu skiter vi i det här.
Imorgon börjar en ny vecka….. och jag är singel igen… och jag tar en dag i taget som vanligt…
Allt eftersom jag packar ner saker och ting inför flytten så hittar jag också saker som för mig bakåt i tiden. Idag hittade jag en låda med gamla almanackor och dagböcker och fotografier och småplock jag sparat under åren. T ex min fd svärfars självmordsbrev och mina anteckningar kring den händelsen. Gud, vad jobbigt det var då…. Det positiva är dock att jag kände att jag idag förlåtit honom för hans svaghet. Kanske pga att jag ser min egen svaghet. Jag hoppas att han och hans fästmö (hon dog en månad efter självmordet i den cancer som höll på att äta upp henne) hittat varandra samt den frid de sökte. Det kändes skönt att minnas dem.
En tanke som slår mig i skrivande stund - tänk om ovanstående händelse har påverkat mig och att jag därför tar avstånd ifrån fd Kärlekens svagheter? Att jag är rädd för att behöva gå igenom samma sak? Hmmm……………………
Det är jättejobbigt att erkänna vissa saker för sig själv…..jag avskyr dessa gånger men är djupt tacksam efteråt eftersom jag förstår mig själv och mina känslor/reaktioner bättre.
I frågan jag ställde om fd Kärleken och mig behövde jag aldrig ta ställning. Idag kom lösningen genom att han själv ringde upp mig och avstyrde besöket till helgen. Inte pga att han inte vill komma men pga att han förmodligen har diskbråck i ryggen. Han har jädrigt ont och ska till läkaren och röntga sig på tisdag. Därför kan han inte hjälpa mig med att bära grejer och rensa m m i förråden och lägenheten.
Jag tycker synd om honom men samtidigt är jag mycket, mycket lättad. För det jag erkände för mig själv idag är att jag inte orkar vara i närheten av hans problem. Jag orkar inte stödja honom. Jag orkar inte höra om hans allergier och sjukdomar, hans mentala utveckling och räknande av “vita” dagar. Jag skäms över min svaghet, känner mig som en dålig medmänniska/partner, men jag kan inte ljuga för mig själv längre. Jag räcker inte till för att lösa hans problem, han måste själv ta itu med dem för att komma vidare. Som det låter idag så är han på god väg - tack vare att vi gjorde slut. Själv får jag fundera vidare över mina känslor och reaktioner, vad är jag egentligen rädd för….?
En halvtimme efter samtalet var jag på väg att ringa upp honom. Som tur var kunde jag hejda mig i skeendet då jag insåg att om jag ringer upp honom så är det bara ännu ett sätt för mig att hålla honom kvar ett tag till. För även om jag är lättad så är jag även lite rädd inför att åter stå ensam. De här 2 åren har gjort mig van vid att han finns eftersom vi nästan pratat med varandra varje dag! Och nu ingenting - men det är bara att skaffa sig nya vanor, eller hur :-) Tur att jag kan koncentrera mig på flytten samt att lättnadskänslan är stark…. Dessutom så trivs jag jättebra med mig själv och då är det ju egentligen inget problem, eller hur? Livet går vidare.
 | Blomman på Föräldrarna |
 | Tierra på Föräldrarna |
 | Jerry på Föräldrarna |
| Blomman på Sommarens höjdpunkt!!! |
| Blomman på Sommarens höjdpunkt!!! |
