Den 1 mars flyttar jag till ny lägenhet. Just nu är jag omringad av lådor och saker som ska bort och iväg = organiserat kaos 
Jag återkommer så fort jag är på plats i det nya. Om jag nu får igång internet. Typiskt mig att glömma ta kontakt med leverantören och meddela ändringen. Håll tummarna för att jag får till det!
Kramar till alla
Min favorit Sanna Nielsen gick vidare Rongedahl = helt okej.
Som vi gjorde förra veckan var toppen! Vi hade skitkul, rent ut sagt. Och roliga saker hände, jag fick en puss på kinden av Gert Fylking, såg Magnus Uggla på nära håll och agerade fotograf under nästan hela resan. Bilderna uppskattades jättemycket av kollegorna Vi såg skidskytte på nära håll samt tog en fika på Åretoppen.
Nu har jag varit hemma i en vecka och packar inför flytten samt lyssnar på grannflickans dunka-dunka-bas genom vardagsrumsväggen. Dilemmat, som jag skrev om tidigare, har tagit sin tid i anspråk genom telefonsamtal och lite funderingar. Sonens pappa ville inte prata med mig om saken utan var endast rädd för att jag skulle förvärra saken genom att prata med de övriga föräldrarna samt föraren, därför slängde han luren i örat på mig. Men jag vill inte stå ensam i det här och ringde därför upp 2 föräldrar och efter det kändes det bättre. Jag har bestämt mig för att avvakta ev möte samt inte betala något förrän bilföraren gjort skadeanmälan och dokumenterat skadan.
På jobbet har vi börjat överlämna våra arbetsuppgifter till kollegorna på fältet och jag har sniffat på mitt nya. Det känns ganska bra allting och jag fortsätter ta en dag i taget.
Men ibland känner jag mig så himla dum och naiv och ensam. De som har en partner de kan prata av sig med och dela ansvaret med, ja de är lyckligt lottade. Undrar om de vet hur bra de har det? Uppskattar de gemenskapen? Jag har ändå tur som har några bra vänner runt omkring mig som kan guida mig på vägen…..för just nu känner jag mig så himla ensam om ansvaret i mitt liv…..jag har ingen att lasta av på och dela med….
7 pojkar står bakom ett staket och roar sig med att kasta snöboll. Plötsligt hamnar en snöboll på taket på en bil, föraren bromsar in och kastar sig ur bilen och springer efter pojkarna. Han får tag i några som namnger de andra och då vet föraren vilka som var med på äventyret. Föraren går till skolan och pratar med lärarna. Därefter kontaktar han alla föräldrar och försöker få reda på vem som kastade snöbollen. Efter en och en halv vecka har ingen tagit på sig skulden förutom att några skyller på en som bedyrar att han är oskyldig. Föraren har vid detta tillfälle ännu INTE gjort varken skadeanmälan eller polisanmälan och nu väntar ett möte tillsammans med alla föräldrar, barn och föraren.
Frågor uppstår: Har alla ett gemensamt ansvar att stå för reparationskostnaden?
Varför har föraren inte gjort skadeanmälan och dokumenterat skadan?
Tänk om skadan uppstått tidigare för hur kan en snöboll göra en buckla i ett biltak?
Om alla ska betala, visst är det väl bättre att betala direkt till verkstaden istället för att ge pengarna till föraren?
Hur gör man när man inte kan fastställa vem som är skyldig och ord står mot ord???
Så är det då dags för den årliga jobbkonferensen eller kick-offen. Hela tjocka gänget åker upp till den ort där det ska åkas mycket skidor till helgen och veckan. Där ska vi konferera, festa samt representera ihop. Jag tror att det blir jättekul Ska bli intressant att följa vilka skandaler som inträffar denna gång - hoppas jag inte själv blir inblandad i något Har haft mina turer förr i tiden redan.
Så nu blir jag tyst några dagar - återkommer nästa vecka.
Hakuna matata
Alltså, killar är roliga. Jag har en vän sedan några år som inte gett upp hoppet om att flörta med mig trots att jag klart och tydligt gjort klart att jag INTE är intresserad. Andra tycker säkert att jag är knasig som fortfarande träffar honom, men han har sina roliga sidor också. Nu ikväll följde han med mig och tränade. Och mitt i träningen så gjorde han en grej där jag förvånades över min egen reaktion Det kändes riktigt pinsamt, he he he……
Det han gjorde var följande: Vi går emot varandra för att prata och kolla läget. Då tar han i mina armar och krockar sin mage emot min - om ni förstår hur jag menar. Det ser ut som två klammers som möts = )(. Jag blev så förvånad, he he he, så jag kom helt av mig. Tänkte “vad gör han?!?!?!?” Kände hur jag stelnade till, drog mig undan och försökte komma vidare till nästa träningsmoment så fort som möjligt.
Sen när jag stod där ensam så började jag skratta för mig själv. Både över min egen reaktion och över honom. Jag trodde ju att jag inte hade några problem alls med att umgås med honom, men helt uppenbart så har jag det….. komiskt. När vi tränat klart så ville han umgås mera, men jag var tvungen att skynda hem till katten, som varit inne hela dagen. Måste erkänna att det kändes skönt att avsluta.
Åh, om han bara kunde sluta flirta och bara vara kompis! Sååå jobbigt!!!!
Hädanefter kommer jag att gå och träna ensam så jag inte riskerar några fler magkramar, he he he he he…….
Alltså, jag pratade med min bästa väninna och frågade henne om påståendena nedan stämde in på mig. Hon började skratta när hon hörde att jag blivit kallad för kontrollerande. “Jag är kontrollerande så jag vet att du definitivt inte är det”, sa hon mitt i skrattet. Och inte tyckte hon att jag har svårigheter med att visa mina känslor heller. Hon förklarade påståendet med att personen i fråga kanske inte fick den reaktion han ville ha av mig och därför blev provocerande. Min väninna sade att jag, tack vare mina erfarenheter, vet att världen inte går under av vissa händelser och därför kan behålla lugnet i vissa skeenden.
Det kändes ju jätteskönt att få bekräftat det jag redan anade Tack gode Gud för Bästa vänner
Igår fick jag höra att jag är “den ständiga lärarinnan” och att jag har kontrollbehov samt inte visar mina känslor.
Okej, detta måste analyseras. Är det negativt eller positiv? Är det något som behöver förbättras? Är detta sanningar om mig själv som jag inte vill se? Eller är dessa påståenden projiceringar, personangrepp i önskan om att trycka ner mig eller avundsjuka?
Kontrollbehov? Jag tycker om ordning och reda utanför mig själv pga att mitt inre ibland har svårt att sortera alla yttre intryck. För att hjälpa mig själv har jag under åren lärt mig uppskatta strukturer och rutiner eftersom jag tycker livet blir lättare. Genom att sätta upp mål får jag lättare att prioritera vad som är viktigt och vad som måste genomföras. Därigenom kommer jag framåt.
Det här kan ju uppfattas av andra som ett kontrollbehov. Men när jag tänker på kontrollbehov så tänker jag på en människa som även kontrollerar andra människor. Jag tänker på en människa som pga sin egen rädsla hindrar andra att utvecklas, förvägrar andra deras frihet. Och så uppfattar jag inte mig själv. Jag försöker inte tvinga på andra mina åsikter och jag vill dessutom att alla ska ta eget ansvar för sin egen utveckling och det egna livet. Därigenom kanske jag blir ……
Den ständiga lärarinnan? pga att jag vågar berätta om mina egna erfarenheter samt vill pusha och hjälpa andra komma framåt. Visa att det inte finns något att vara rädd för. Visa att det går att förändra sitt liv och vända tankar. Visa att man växer genom att anta utmaningen För jag tror att de hinder som vi möter i livet är till för att lära oss någonting. Därför skulle jag vilja ändra påståendet till att jag egentligen är den ständiga eleven Plus att jag, likt Bamse och Stålmannen, faktiskt är ganska stark och ni vet ju hur talesättet lyder: Den som är stark måste försöka hjälpa den som är svag.
Jag visar inte mina känslor? Det gör jag visst, men även här har jag tränat mig själv på att inte slösa energi på onödiga känsloutbrott. Jag vet att jag både agerar och tänker mer rationellt om jag kan hålla mig borta från det röda vulkanutbrottet. Dessutom har min sons ADHD tränat mitt tålamod ännu mer pga hans utbrott, som tack vare mitt eget lugn blir färre och färre ju äldre han blir. Jag tycker själv att jag har blivit tydligare med att visa när jag är ledsen eller irriterad eller arg eller trött eller förälskad eller glad eller uppskattande. När jag var yngre kände jag mig ofta frustrerad pga min egen impulsivitet samt att jag inte vågade stå upp för mig själv och mina känslor. Idag vet jag vad jag känner och kan sätta ord på mina känslor istället för att bara känna mig frustrerad. Idag hoppas jag att jag vågar jag säga ifrån och stå upp för mig själv istället för att känna mig instängd. Som vi alla vet så är det lättare sagt än gjort ibland, men jag försöker så gott jag kan.
Slutsats: Jag vet inte om det spelar så stor roll vad jag gör eller vad jag säger. Min person kommer alltid att tolkas olika beroende på vad som finns inuti den människa som möter mig. En del känner sig kanske hämmade och tillrättavisade av lärarinnan i mig, en del känner uppskattning över den livserfarenhet jag delar med mig.
Jag själv känner bara att jag vill fortsätta utvecklas. Jag vill fortsätta planera mitt liv så att jag mår bra. Jag är glad för att jag kan möta svårigheter med tålamod istället för med frustration eftersom jag lärt mig se valmöjligheterna samt har tränat upp förmågan att vända mina tankar från negativt till positivt. Dessutom vet jag att det alltid är bättre att göra någonting än ingenting. Varje litet steg är ett steg framåt
Jag tror att personen som ”dömde” mig kanske är lite avundsjuk på min förmåga att strukturera livet och prioritera mig själv. Kanske den personen ser i mig de egenskaper han själv skulle vilja ha och därför känner irritation. Jag vet inte…..det är något han själv måste fundera över. Jag själv väljer att inte bli sårad eller irriterad över sanningarna, tar istället till mig dem och försöker än en gång lära mig något
Ser fram emot att läsa detta inlägg imorgon för att se hur det känns då.
Ha en skön söndag. Hakuna matata!
Dottern fick spelet igår i födelsedagspresent och jag säger bara det - URKUL!
 | Blomman på Föräldrarna |
 | Tierra på Föräldrarna |
 | Jerry på Föräldrarna |
| Blomman på Sommarens höjdpunkt!!! |
| Blomman på Sommarens höjdpunkt!!! |
