Är lättare sagt än gjort - men det går. När tiden är inne så släpper man bara. Jag har tränat länge för att göra det till en naturlig del av mitt liv. Jag har varit tvungen för att orka överleva. Om jag inte kan släppa taget om sådant som suger min energi så förbränns jag.
Under den tyngsta perioden så läste jag jättemycket. Dr Phil är helt underbar och Dalai Lamas ord otroligt inspirerande. Kay Pollak visar praktiskt hur man kan träna sig fram till att vända tankar. Men det krävs daglig träning, att fånga upp sig själv i skeendet och byta negativt mot positivt. Ändra inställning….. och skrivandet är ett fantastiskt sätt att belysa sig själv på.
När jag mådde som värst orkade jag ingenting. Jag minns när barnen och jag skulle åka pulka i en liten, liten backe här utanför huset. När jag skulle ta mig uppför backen blev jag HELT slut. Hjärtat slog hur hårt som helst och jag blev alldeles svettig. Kände mig som en åttioåring. Jag tror egentligen inte att min kondition var så dålig utan mer att jag inte orkade mentalt. Jag var nyskild och hela världen var upp och ner (tänker inte gå in på detaljer, de tillhör historien nu). Jag kände mig som ett enda stort offer hela jag och tyckte mycket synd om mig själv och orättvist behandlad, trots att jag själv behandlade mina närmaste på ett mindre bra sätt. Jag önskar att jag haft större medvetenhet så att jag kunnat agera annorlunda.
Sakta men säkert så började jag förändra mig själv och mitt agerande. För mig har det tagit 7 år sedan skilsmässan för att ta mig hit där jag befinner mig idag. Det har varit jobbigt, jag har gjort flera misstag både med barnen, i kärleksförhållanden samt arbetslivet, men alla erfarenheter har varit goda läxor att lära av. För varje gupp har jag sakta men säkert blivit starkare och lärt mig att lita på mig själv och min förmåga. För varje sak jag släpper har jag lärt mig hålla fast vid det som är bra. Idag är jag mycket tacksam för att ha fått gå igenom allt det här - det har gjort mig till en klokare och lugnare människa.
Ibland hatar jag hela världen, ibland gör jag slut med allt och alla, ibland känner jag mig som världens ömkligaste lilla varelse och får ont överallt i kroppen bara för att jag mår mentalt dålig (i våras tog jag alla möjliga prover och nu går jag hos sjukgymnast). Men jag har lärt mig att det är naturliga vågor och att jag kan vända på allting. Jag börjar kunna läsa av min kropp eftersom det är uppenbart att mina mentala problem ger olika fysiska symptom. (Obs - jag har haft turen att inte bli deprimerad, alltså få för låga nivåer av vissa ämnen i hjärnan som bör medicineras. Jag tänker inte ens närma mig den diskussionen eftersom jag inte har någon erfarenhet därav.)
De som har barn brukar skratta igenkännande när jag liknar processen vid en Digimon-utveckling 
Man är en liten gosig figur som i en explosion utvecklas till en stor och stark jättefigur som räddar världen. Vår egna personliga utvecklingen kan också vara explosionsartad men på kuppen så blir vi stora och starka och räddar oss själva
Så för mig har det blivit en vana att dagligen träna på att öka min medvetenhet, på att behålla ödmjukheten, på att släppa in människor och berätta om mig själv, på att känna kärlek till allting, på att ta ansvar för mig själv (vilket är tungt ibland men som ger den allra största tillfredsställelsen ). Det jag vill säga med det här inlägget är att DET TAR TID - och att man måste GE SIG SJÄLV TID.
Ha en skön helg allihopa!
