Detta ständiga klagande januari 30, 2008

När jag är på jobbet så hör jag bara klagomål - HELA tiden! Det är så himla tröttsamt…..

Nu efter lunchen klagades det på någon chef igen och det absurda kom i uttalandet om att de inte tar sitt ansvar och fixar inte det som de ska fixa. Jamen, vårt egna ansvar då? Har vi inte alla ett gemensamt ansvar på arbetsplatsen att se till att saker fixas?

Det onda ögat januari 28, 2008

Jag tror att jag drog på mig det i fredags. Eftermiddagen på jobbet avslutades med en stor samling där vi fick information om tidplan och åtgärder som ska göras för att genomföra omorganisationen. Efteråt samlades 3 av oss i min grupp (den 4:e hade åkt hem tidigare) och började prata. Nästan omgående började en av oss prata om hur chefen såg ut, hur irriterad hon blivit på hans sätt att stå, prata och titta på oss. Då brast det för mig. Jag sade rakt ut att jag skiter fullständigt i hur han ser ut eller hur han står. Det är för mig oväsentligt i den här processen. Vi har jättemycket jobb framför oss och då vill jag hellre koncentrera mig på rutinerna och få mitt bord så rent som möjligt istället för att grotta ner mig i min chefs personlighet eller utseende.

Min kollega blev högröd i ansiktet och den andra sade “titta inte på mig” varpå jag svarade att jag bryr mig inte heller om hur de tolkar mina blickar, det är deras bekymmer inte mitt.

Så idag var det kylskåp som gällde. De var båda mycket korta mot mig, den högröda kollegan hade uppenbarligen mycket svårt för att hantera mig. Hon ville undvika mig men jag försökte vara som vanlig mot henne. Det var komiskt att se hennes kroppsspråk när jag kom in på kontoret på morgonen. Hon nästan duckade undan för mig, he he he….helt otroligt hur det kan bli sådär. Är det så att hon är rädd för mig?

Nåja, jag skiter i vilket nu. Jag har ju tidigare skrivit om mobbningssituationen som varit gentemot kollega nr 4 (som åkte hem tidigare) så jag var liksom förberedd på deras reaktioner och beteendemönster. Själv lider jag inte av det hela, det kändes skönt att säga ifrån, att bryta mönstret.

Så jag har bestämt mig för att låta dem stanna kvar på sin låga nivå medans jag vandrar vidare med glatt humör och inte tar åt mig av deras iskyla. Det finns annat i mitt liv som jag måste prioritera just nu. Jag kommer att vara som vanligt i mitt beteende samt ha överseende med deras svaghet (jag tolkar det så). För det är ju alltid lättare att börja klanka ner på människor, projicera ut sina rädslor och svagheter på omgivningen, istället för att ta itu med de verkliga problemen - i vårt fall omorganisationen som påverkar oss i allra högsta grad i och med att hela vår grupp splittras.

När det nedtryckta kommer upp till ytan januari 10, 2008

Usch, idag hade jag en jobbig dag på jobbet. Förutom att det är hur mycket som helst att göra, så kom en massa gammalt skit upp till ytan. I min gamla blogg kunde man läsa om hur jag gjorde slut med chef-2 (alltså, ville inte jobba mer med honom) pga att han faktiskt mobbade mig, var jättetaskig. Jag mådde jättedåligt under hela våren pga att jag inte fick hjälp från arbetsgivaren, min chef-1 tyckte att jag borde kunna lösa vår knut, men det kunde jag tyvärr inte. Näe, så till slut fick jag nog och gjorde slut istället, sade att nu vill inte jag jobba med chef-2 mer. Många tappade hakan och fattade inget, men jag orkade inte bry mig. Idag har tiden straffat ut denna chef, han har fått det han förtjänar och är ute ur bilden.

Idag pratade jag med min nya chef-3 och då kom tyvärr det här gamla upp, jag kände liksom att det bara bubblade upp från mitt innersta. Jag tror att jag ville på något sätt visa honom vad jag vill undvika i framtiden, att jag ställer vissa krav på honom som min framtida chef, den här gången måste det fungera. Plus att han är medveten om att jag accepterar de krav han ställer på mig. Det måste vara positivt och öppet, givande och tagande, fördomsfritt. Nu orkar jag inte skriva allting om det här, vi pratade en massa annat också. Men det som slog mig och som gjorde mig så trött efter samtalet var att jag förstod hur djupt mitt sår sitter. Jag litar inte på någon av cheferna längre pga hur de agerar vid konfliktlösning. Och för att inte känna mig osäker hela tiden så är jag tvungen att själv bli stark så att jag håller mig fri och oberoende oavsett vad cheferna hittar på. Låta bli att ta allting personligt samt stå för mina åsikter och tankar, även om de är obekväma för andra. 

När jag kom hem nyss så brast jag, grät och kände mig ensam och trött samtidigt som jag åt min middag. Lika bra att få ut allting på en gång.

Jag känner också en rädsla inför flytten den 1/3-08. Kommer jag att få ihop allting? Kommer jag att hitta bra människor som kan hjälpa mig bära mina saker till det nya? Idag har jag fått ihop 3 starka karlar som säger att de förmodligen är lediga och kan hjälpa mig. Jag får ev låna en lastbil samt har bokat ett stort släp via jobbet. Flyttlådor kommer jag ev att kunna få köpa billigare genom min kollega på kontorstjänst.

Det är jobbigt att vara ensamstående, jag måste hela tiden starta och vårda min egen startmotor. Tar bensinen slut finns det ingen annan än jag som kan fylla på den. Jag har tyvärr ingen släkt att ta hjälp av förutom mina föräldrar, men de bor 50 mil bort. Till flytten kommer de upp och hjälper till så gott de kan. 

När jag tagit mig igenom den här våren så kommer jag att belöna mig själv med Tjejmilen, pust , samt en resa till min väninna i Italien (förutsatt att jag får tag i billiga flygbiljetter). Plus det allra bästa, jag får känna mig stolt över min egen förmåga.

Ja, livet är en berg- och dalbana. Upp ena dagen och ner den andra Och det är gudagott att skriva av sig allting, ge sig själv perspektiv och vända på bilden.

Nu ska jag ta min lilla dragvagn och gå ner till affären för barnen kommer hem imorgon .

Jobbet januari 8, 2008

Alltså, idag var det hur mycket att göra som helst! Jag var inte hemma förrän kl 20.00 - jättehungrig och ingen färdig mat att äta. Det fick bli en snabb omelett istället plus några mackor.

Min nya chef pratade med mig igen om den nya tjänst jag ska tillträda någon gång under våren. Det känns alltid som att han försöker övertyga míg om hur bra det kommer att bli, så idag frågade jag honom rakt ut om han är rädd för att jag ska tycka att det är ett skitjobb, he he he. Och jag slog ju huvudet på spiken.

Men, som jag sade, så tycker jag visserligen att det är ett kliv bakåt för mig, men jag tycker samtidigt att det är ett ansvarsfullt jobb plus att det blir mer utåtriktat än idag. Jag kommer att ha mer kontakt med människor utanför samt blir mer min egen. Så kanske jag ska ändra tanken - istället för att endast se det som ett kliv bakåt kan jag istället se det som ett litet steg bakåt plus ett steg framåt, men åt ett annat håll

Näe, nu är jag dödtrött…. Just ja, idag när jag kom hem så såg jag först en hel massa hårtussar i trappan. Sen kom min egen fräsande katt plus den där hemska svarta katten som mobbar min katt. Jag körde ut svartingen fort som tusan och hämtade sopborsten för att städa upp efter dem. De hade tagit sig en omgång inne i trapphuset.

Och vad gäller glasögonen så har jag nu bestämt mig för ett par bågar. Jag fotade mig själv med digitalkameran för att kunna jämföra bågarnas utseende kritiskt. Den jag föll för var mitt första val och den ser lite tuffare ut Det behöver jag just nu, en lite tuff attityd som bryter av mot allt det snälla. Fast jag kan inte låta bli att vara snäll….

Nattinatt!

PS. Var in och tittade på min gamla blogg och jag gjorde helt rätt i att avsluta den och börja om från början.