Har en liten bärbar dator där den f-b FN-knappen aktiverats. Varje gång jag ska skriva bokstäverna på höger sida av tangentbordet så måste jag trycka in FN och så piper det till. Är det någon som vet hur jag avaktiverar detta för jag blir snart tokig! Blir jobbigt att skriva 6ch så ser det 4t så här 60 1ag 3åter b35 att tryc2a 5n 2na–en 
HJÄLP!!
Pratmänniskan var helt otrolig! Snacka om att vända saker och ting på rätt köl
Föräldrarna = det är okej att ta en paus. Förhåll dig rätt till din mor, som förmodligen har ett syndrom även hon, men samla energin först så att du orkar. Du kan ändå inte ändra på henne. Fråga barnen om de vill åka ner själva och hälsa på sina morfäldrar, de är tillräckligt stora nu. På det sättet förvägras inte de kontakten med varandra bara för att du vilar. Och ja, det är tragiskt att du lämnats utan skydd, men du är vuxen nu och kan ta hand om dig själv. Agera utifrån dig själv och låt dem göra detsamma, du har ju gett alternativ som de tackat nej till. Släktbanden kan ändå aldrig kapas.
Jobbet = Ägna 2 kvällar åt att avsluta det gamla så att du äntligen blir fri och kan ägna dig åt det nya, roliga efter semestern.
Sonen och medicinen = du är flockledaren, besluta dig och var bestämd, återupprepa lugnt varför det är bättre för alla att han tar medicinen än är utan. Låt honom rada upp för- och nackdelar så att han själv kan tänka igenom saken. Medicinen är att jämföra med de som får insulin. Tveka inte i denna fråga!
Pappan = lämna över ansvar på honom så att han hittar sin papparoll. Föräldrar är vi till 100 % så det är dags för honom att ta sitt ansvar. Håll dig till det ni beslutat - han skulle ha kidsen denna vecka och över midsommar, du hade ju andra planer, eller hur? Tveka inte - det är hans bekymmer hur han löser sin hobby. Släpp! Barnen klarar sig, du har dem i alla fall och du bryr dig. Det är ju han som väljer bort, eller hur?
Så självklart men så svårt att se när hjärnan slutar fungera. Jag började min träning direkt då pappan tog upp frågan om helgen. Jag sade bara att jag åker bort på torsdag och kommer hem på söndag igen. Det var inte svårare än så
När jag kom ut från pratmänniskan hade krampen i magen släppt o jag var helt slut! Helt skakis, men lättad. Satte mig i parken med en mosbricka och andades ut. Världen såg annorlunda ut, jag såg klart igen…. Jag är mycket tacksam för idag.
Coldplay är sååååå jädra braaaaa!!!!
Gick igenom lite gamla skolpapper från min son och förstår inte hur jag kunnat missa det uppenbara. Allt som finns i hans huvud sätter han ner på papper i skolan. När han funderat över döden så ritar och skriver han bara om detta. Nu för tiden vet jag att han funderar mycket över sex och det motsatta könet. Inte undra på att hans prat, skrivande och ritande bara cirkulerar kring detta ämne.
Gud, vilket jädra pucko jag är!! Så blind och jag blir rädd när jag tänker på vad mer jag missat… Min nästa fundering blir hur jag ska tackla detta så att han landar i något positivt i alla sina funderingar. Och min dotter då, hur mycket har jag inte missat hos henne under alla dessa år när allt cirkulerat kring diagnoser och egen självuppbyggnad? Näe, det är verkligen dags att vakna upp i verkligheten. Det dåliga samvetet knackar mycket hårt på dörren men jag tänker inte öppna den, hellre försöker jag göra något bättre av allting.
Imorgon ska jag till min pratmänniska för första gången. Hon lät sympatisk på telefonen, hoppas det går bra.
Vardagsrummet är återerövrat Rent och fint och till och med några tavlor har kommit upp. Tog en promenad ner på Claes Ohlsons och köpte 3 fina guldramar som passar perfekt till tavlorna jag ville få upp samt träffade 3 trevliga människor (med var sin innebörd som det förmodligen var meningen att jag skulle möta just idag, hm). Som vanligt är det krångligt att hänga upp på betongvägg. Slog i krokar som jag hoppas sitter som de ska. Mätte och hade mig, men inte blev det rakt för det, suck. Ska pyssla lite med trådar där bak som kanske får dem att hänga i samma höjd.
Imorgon får jag sovmorgon ! Åh, vad skönt! Är fortfarande trött och konstant hungrig trots att jag idag har ätit bättre än igår. Idag gjorde jag världens godaste Korv Stroganoff. Funderade över hur jag kan variera frukosten och tänkte tillbaka på Thailand-resan och vad vi åt där. Äggröra, bacon, bröd, te och massor av frukt. Ska testa imorgon, fast utan bacon för det är slut.
Hur kan allting bli så himla komplicerat???
Åh, vad det är jobbigt. Imorse när jag vaknade kändes det bra. Jag bestämde mig för att gå och träna efter att ha städat upp i vardagsrummet, som ser ut som en campingstation. Så ringde pappa nyss och då blev det jobbigt igen. Nu vet de att jag är sjukskriven pga stress och måste vila. Farmor hade ringt och pratat med dem (hon blev min ventil häromdagen och sade att hon skulle prata med mina föräldrar) samt försöka få dem att komma upp till stugan. Nu fick jag höra att mamma inte vill att jag ska prata med henne om oss, jag ska överhuvudtaget inte prata med någon om detta.
Men just nu struntar jag i det. Farmor är snäll och hon förstår oss, men jag förstår att min mamma tycker det blir pinsamt. Hon kommer inte att kunna slappna av nästa gång hon möter farmor. Kanske var det dumt av mig, men jag tänkte faktiskt bara på mig själv denna gång. Farmor är snäll och hon kallar mig för sin dotter, så varför ska jag inte kunna prata med henne? Hon tar inte heller ställning varken för eller emot mig eller mamma. Hon bara förstår oss.
Ett maktmedel är att isolera den andre från allierade. Men jag vägrar idag att bli isolerad. Jag måste få stöd och jag måste få andras synpunkter så att jag kan se saker från alla håll och kanter istället för att fastna i min egen bikupa. För det här mellan mamma och mig måste lösas även om det som vanligt blir jag som får ta första steget samt svälja förtreten, men skit samma. Genom att öka min förståelse för hennes rädslor så kan jag fixa det här. Hon behöver hjälp och hon är rädd för framtiden med pappa som blir äldre och sämre. Hon har några tunga år framför sig nu och det är tungt att dra ensam. Tyvärr har de själva isolerat sig och har inga vänner, de flesta som de umgåtts med är ju också äldre och har kanske dött eller blivit sjuka. Mina föräldrar har inte sett till att skaffa sig nya vänner i yngre ålder utan de har valt att stanna i sin kokong, som bestått av bara de två. Nu är den ene döende och vad händer då med den andre?
Kära Gud, låt mig vila och återhämta mina krafter så att jag orkar hjälpa min mor som trots allt är svagare än mig. Jag lutar mig emot Bamses ord “Den som är stark måste hjälpa den som är svag.” Låt mig bara vila ett tag så att jag själv blir stark igen. Och denna gång tänker jag inte vara tyst, jag orkar inte vara stark genom att vara ensam. Jag behöver vänner och stöd i det här - oavsett vad min mamma tycker.
Och jag tänker gå och träna idag, så det så
Program som visas på MTV och jag kan inte låta bli att fastna. En bisexuell tjej som ska hitta kärleken bland en hög tjejer och killar. De gör en massa tokiga saker och provsmakar varandra. Nu är det bara 2 st kvar att välja mellan. Men är det äkta känslor med eller är det framprovocerat av tävlingen som faktiskt pågår? Det är ju samma i programmet “Ensam mamma söker” och de ensamma männen uppe i norr. Det är ju så lätt att inbilla sig känslor ibland, självsuggesion. Vad händer när programmet är slut och vardagen kommer? Lek med känslor.
Nu kommer sluttampen snart när Tila ska välja vem hon vill dela kärlek med.
Varför är vi så snabba med att säga att vi älskar varandra? Alla vet ju att vi i nästa ögonblick kan säga att vi hatar varandra….
Fast som Tila sade nyss, hon älskade en men var kär i en annan. Jag kommer ihåg känslan…ruset… Och det är sant, vi kan älska många Hm, jag vet inte vad jag babblar om, nu lägger jag ner och tar en smörgås istället. Klämde ett halvt paket vaniljglass med chokladkross för en stund sen. Är fortfarande inte mätt inte så konstigt när jag bara äter skräpmat. Önskar jag hade en öl eller den där goda kalla från reklamfilmen.
Mickey frågade mig häromsistens om jag är bra på att laga mat. He he he, idag har jag haft en höjdarmeny som skulle göra dig besviken, M, bestående av:
Frukost = leverpastejsmörgås och 2 stora koppar kaffe med mjölk
Lunch = resterna av äppelpajen med vaniljsås
Mellanmål = 2 st potatisbullar + 1 chokladbit som efterrätt
Middag (nyss) = 3 st Bullens korv med spiralpasta
He he he, slapparmat - jag är inte mätt för 5 öre… Och nu helt plötsligt sitter jag och tittar på fotbollen!!! Är sällan intresserad men jag hamnade på kanalen och tänkte kolla lite grand, i alla fall. Nu gjorde Spanien första målet - inte kul för oss. Jädra stor fotbollsplan, måste jag säga. I gymnasiet läste jag latin och vår grupp gjorde en resa ner till Rom = häftigt! Jag och 2 tjejkompisar träffade 3 italienare som tog med oss på en match. Vi såg Roma mot Fiorentina (Rom-Florens) och där och då förstod jag vad som drar med såna här arrangemang. En helt otrolig stämning!
Senare den kvällen gick vi genom Rom och helt plötsligt var jag ensam med min italienare. Månen sken på oss och han stannade mig och sade “oh, you are so beautiful, I have to kiss you”, som i en film. Jag tyckte det var pinsamt och ville skratta. Jag var inte ett dugg intresserad av att pussa honom, men våra läppar möttes och han försökte öppna mina men jag höll dem stängda. Ingen okänd tunga i min mun bara för att jag var i Italien
Beställde CD-skivor. Det blev Linkin Park, Coldplay, Takida och Backyard Babies - bra blandning. Jason Wras “I’m yours” är skön…. He he he, MTV har förgyllt min dag.
Den 7 juni -08 undrade Ankan om hur man gör för att stifta nya bekantskaper. Hon beskriver sig själv som både social och ensamvarg och jag känner så mycket igen mig själv i detta. Som jag skrivit tidigare så får jag människor att trivas samt må bra, brukar få kommenterat att ingen tar människor lika bra som jag gör. Själv noterar jag dock att detta är lättare att göra utanför mitt eget hem, ex på jobbet. Min fundering är nu varför jag inte lyckas lika bra på hemmaplan och förmodligen hänger detta ihop med mitt lite trasiga inre. För mitt hem och mitt osociala liv speglar nog mitt inre just nu. Lägenheten är ett mindre kaos Stackars mina barn….tur att det blev pappavecka nu så att jag hinner återhämta mig. Jag är fullt medveten om att detta går ut över mina barn, är samt har varit en sämre mamma de senaste veckorna. Men det kommer att lösa sig med tiden. En dag i taget….
Ibland måste vi välja att vara osociala, tror jag, samtidigt som det är energigivande att möta människor. Men se till att det är bra och positiva förstående människor. Skär bort de som suger. Jag pratade med en väninna häromdagen, vi har inte haft kontakt på nästan 3 år. Konstaterade att hon malde om samma saker som hon malde om för 3 år sedan Åååååh, vad jag blev trött! Vill inte ha mer kontakt.
Ibland känns det som om vissa vill att jag ska ta första steget hela tiden. De uttalar sig på sätt som ger dåligt samvete, men jag har lärt mig att spegla tillbaka på deras eget beteende. De har ingen rätt att förvänta sig att jag ska poppa upp och vara deras joker. Istället för att sitta och vänta på ett besök eller telefonsamtal så kan vi väl själva ringa upp eller besöka. Jag har valt att isolera mig dels pga att jag faktiskt trivs riktigt bra i mitt sällskap och inte brukar ha några problem med att aktivera mig, dels pga att jag vilar och försöker samla energi när barnen är borta. Men jag förstår också att jag isolerat mig alldeles för mycket och att det är dags för mig att söka mig utåt.
Fast jag kan inte låta bli att undra över varför vissa människor har ett så stort socialt nätverk och andra har så litet. Vad är det som göra att vissa människor bjuds med på fester och andra inte? Vad är det som gör att jag inte bjuder in människor i mitt liv mer än jag gjort hittills? Hit men inte längre, liksom. Jag vet att jag varit på väg, jag har haft tankar om att öppna upp mitt hem, men jag har inte fått till det än. Det kommer liksom inte naturligt för mig, jag vet inte hur man agerar i en stor familj eller i en stor vänkrets. Jag är så van vid att vara ensam och endast göra stickbesök hos andra så jag har inte lärt mig det andra sättet att vara. Plus att jag vill vara fri att välja. Kommer jag för nära så kommer alla måsten. Det känns som att det förväntas saker som jag inte kan uppfylla.
Men jag tycker inte att det är något konstigt med det här. Det är nog bara som jag är, har aldrig tillhört någon grupp eller stor samling. Precis som jag skrev, jag har min bas och därifrån gör stickbesök. He he he, jag kanske är för mycket kattmänniska.
Det här kändes bra att skriva. Tror att jag hittade tillbaka till mig själv litegrand just nu…..
Tack alla medbloggare, era liv och upplevelser förgyller mitt och hjälper mig framåt. Hakuna matata och massor av kärlek till alla
 | Blomman på Föräldrarna |
 | Tierra på Föräldrarna |
 | Jerry på Föräldrarna |
| Blomman på Sommarens höjdpunkt!!! |
| Blomman på Sommarens höjdpunkt!!! |
